Återfaller i skrivkrampslängtan!

Nya jag:et med lägre eller högre förväntningar och krav..
Under våren som gått har jag kämpat på med våran övervåning. Oense om när det var ok att flytta in och med ruggig motivation från min sida och obefintlig från min mans så har vi promissat en aning..
Kravet från maken var att ALLT skulle vara klart innan minsta lilla pinal hittade upp på övervåningen..
Min plan var att (oavsett vad min man sa/säger så gör vi som jag tänker ;) om inte allt var klart innan midsommar så skulle det flyttas upp trots detta krav.. OCH sagt och gjort så flyttade vi upp dagarna innan midsommar och HEJ vad jag trivs..
Med risk att min man får rätt om att det nu aldrig kommer att bli riktigt klart, MEN DET kan jag leva med! (har en plan om att sakta men säkert överraska honom med att pusselbit för pusselbit lägga klart byggpusslet!!)
Tv rummet har blivit min favorit plats med ett överdrivet antal spottar vilket kan ge strålkastar varning eller dimras ner till mysbelysning!

Barnen har fått var sitt rum och som ännu inte har blivit färdigställt (saknas lite möbler, gardiner och mysbelysning..) men dom trivs och är stolta över rummen.
Mitt pyssel rum är som maken befarade ett katastrofområde och jag hatar när han har rätt men i detta fall så bjuder jag på det.. Ordning ska inställas inom kort.. först ska det bara sys ett gäng mössor och haklappar inför helgens marknad.

Dottern har börjat i ettan och det är väl en milsstolpe i hennes liv, jag hade omedvetet lyckats ¨taima¨ in en ledig dag och kunde till hennes lycka vara med vid skolstarten.
NU flyter det mesta på, har ännu inte lyckats försova oss FÖRUTOM på skolstartsdagen.. Men till skillnad från i fjol så hann vi in i klassrummet INNAN dörren stängdes..
(Ifjol så var det barnens pappa som var med vid första dagen.. då försov vi oss på samma sätt och dom lyckades kika in igenom klassrumsdörren i samma ögonblick som fröken ropade upp min dotters namn.. tilläggas bör att vi har ett efternamn som börjar på U.. alltså bland de absolut sista på listan..)

Sonen har slutat att sova på dagtid och det påminns jag om dagligen likt en rakhöger med fläskläpp till följd.. eller ialla fall metaforiskt.. han är en tyrann, en grinig och ursur två-åring som skriker och grinar och är allmänt ARG från det att han hämtas tills dess att maten har verkat. Sen vänder det.. vi har fått korta ner kvällarna från 20.00 till 19.00 och nu till 18.30 vilket funkar bättre, lill älsklingen somnar som en liten narkospåverkad patient.

Nya livet består av en slags påtvingad ålderskris.. kroppen har ramlat rakt in i bull-kaka-glass-godis-chips träsket med tyngdlagsförfall som skriftlig lapp från verkligheten till mitt medvetna när jag står framför speglen.. J'vla Newtons tyngdlag!!

SÅ jag har bestämt mig för att hoppa på ett nytt tåg som tillfälligt stod inne på perongen!!
Jag hjälper till som tränare på vår lokala bootcamp. Jag startar i morgon och kommer att ha en nybörjar grupp vilket ger mig en extra utmaning.. med en rutinerad grupp hade den hårda träning som jag har i bakhuvudet (efter alla år i längdskidåkningens hårda träning så har jag triumferande jobbig träning som jag älskar att visa när jag ska "plåga" träningskompisar) men när det är många otränade och kanske även "tyngre" vänner och träningssugna så krävs lite extra vikt på att bygga upp kroppen för att försöka undvika skador.. Knän, nacke och fotleder som inte har tränat på länge är lätta att överbelasta eller felbelastas.. Konceptet på träningen är att vi jobbar med våra egna kroppar som motstånd och vi gör många par övningar. De flesta övningarna erbjuder skratt och chans till extra peppning deltagarna emellan.
HUr som, jag är rätt nervös.. en skön blandning av spänd förväntan och skräck blandad förtjusning gungar runt i hjärnan blandat med tankar om vilka övningar jag kommer att välja och vilka deltagare som jag kan tänkas möta i morgon..

Hej och hejdå :)